OTTO A. MALM (1838–1898)

Personen

Otto Malm förlorade sin unga hustru i en tragisk olycka och det gav honom en livslång saknad efter henne. Hans första reaktion på dödsbudet hade varit att dra sig tillbaka från affärslivet men han kom ändå till insikt om att han kunde göra sina medmänniskor och lokalsamhället en tjänst genom att pliktskyldigt fortsätta handelshusets verksamhet. För sin omgivning framstod Otto Malm som sluten och något högdragen. Gentemot den som närmade sig i något ärende var han enligt Alarik Ahlström ”avmätt hövlig”. Också mot sina underlydande upprätthöll han distans, ställde tydliga krav på dem och accepterade inte att bli motsagd. Samtidigt var han mån om att uppträda korrekt mot sina anställda och ta hand om dem i patriarkal anda. Otto, som hade ärvt sparsamheten av sin far, klandrade brodern Petter för att han inredde sitt hem med dyra föremål inköpta i Stockholm och Helsingfors. Otto ondgjorde sig i ett brev till Otto Donner över ”detta besynnerliga slöseri”. Han såg ingen idé i att lägga pengar på ”döda improduktiva föremål”. Otto undervisade vid ett tillfälle sin bror om verkliga vänner och betonade att sådana inte kunde köpas för pengar. Otto var sparsmakad i sitt umgänge men det betyder inte att han saknade vänner som var viktiga för honom. Sina vänner och släktingar bjöd han hem till sig på sin namnsdag. I övrigt bjöds det på fest i det Malmska hemmet bara då släktingar kom på besök från Helsingfors eller Gamlakarleby. Otto Malm levde ett tillbakadraget, enkelt och regelbundet liv med frukost klockan elva och därefter förmiddagspromenad som han gärna gick i samspråk med Fritz Petterson som var disponent för stadens tobaksfabrik. Middag åt han klockan tre med öl och sherry som måltidsdrycker. Han fick sitt kvällsmål serverat halv nio och klockan elva gick han till sängs. Han ansåg att han hade lättast för att arbeta under ett par timmar från klockan nio på kvällen. En kväll i veckan tillbringade han på Sällskapsklubben i Rådhuskällaren och han gick i kyrkan varje söndag. Han var mån om att inte visa upp sig i stadsrummet som förmögen och föredrog en enkel häckkärra i stället för att använda någon av de dyra kalescherna i vagnslidret.

En man i hans position var närmast självskriven för olika förtroendeuppdrag på lokal och nationell nivå. Otto Malm blev 27 år gammal svensk och norsk vicekonsul. När Jakobstad 1875 fick sin första stadsfullmäktigeförsamling blev han vald till ordförande men kvarstod i den uppgiften bara ett år. I stadsfullmäktige satt han dock kvar resten av sitt liv och han engagerade sig i skolfrågorna i staden. Han verkade som revisor för Finlands bank under ett antal år med början 1878, och han anlitades av statsmakten som sakkunnig i olika frågor. Som tack för sina insatser beviljades han 1881 titeln kommerseråd.

Mariaskolan

Folkskolförordningen från 1866 ålade städerna att inrätta skolor så att alla barn, som inte fick undervisning hemma eller i andra skolor, skulle få den i en folkskola. Undervisning skulle ges barn mellan 8 och 14 år. Skolorna skulle vara så många att alla barn som omfattades av förordningens stadgande kunde få undervisning. Om folkskolorna inrättades enligt bestämmelserna skulle understöd ges ur allmänna statsmedel.
Tidningen Pedersöre berättar i anslutning till folkskolans 50-årsjubileum att tanken på en folkskola i Jakobstad föddes vid en utfärd till Runebergs stuga i början av år 1872. Överstelöjtnantskan Rosalie Stjerncreutz (f. Höckert) och fröken Sofie Böckelman väckte tanken till liv och pastor August Moliis som var med på utfärden förde idén vidare. Han sammankallade en kyrkostämma i april samma år och där beslöts att inrätta en folkskola. Samtidigt fick skolan sin första direktion och i den invaldes initiativtagarna Stjerncreutz, Böckelman och Moliis samt doktor Gustaf Ferdinand Borg, tullförvaltare Berndt Hugo Aminoff och konsul Otto A. Malm. Otto var alltså medlem i samma organ som sin gudmor Rosalie Stjerncreutz.
Svenska folkskolan i Jakobstad inledde sin verksamhet den 1 september 1873. Skolan omfattade i praktiken tre skolor, dvs. en lägre folkskola, en högre folkskola för flickor och en för gossar. Den verkade till en början i Stadsgården, men det här var endast en tillfällig lösning. På våren 1873 hade Otto Malm meddelat staden att han var beredd att låta bygga ett skolhus om staden anvisade en lämplig tomt. Valet föll på en tomt på Alholmsgatan i stadsdelen Skata. Skolhuset, som invigdes i september 1874, byggdes med Ekenäs seminarium som förebild och var ”det förnämligaste och största folkskolhuset inom vida nejder”. Enligt Malms önskan uppkallades skolan efter hans samma sommar tragiskt omkomna hustru Maria.
Enligt tidningen Pedersöre kallades skolan till en början ”fattigskola” eftersom eleverna var barn till ”daglönare, sjömän, fabriksarbetare och mindre bemedlade hantverkare”.

Skolhuset tillbyggdes med två flyglar 1896 eftersom elevantalet ökat så mycket att huset blivit för trångt. Småningom blev elevantalet så stort att ett nybygge blev aktuellt. Hösten 1910 flyttade den svenska folkskolan in i ett nytt skolhus på Lagmansgatan 2. Samtidigt flyttade den finska folkskolan, som inlett sin verksamhet 1904, till Maria skola. Tidningen Kokkola skrev 1925 utgående från en debatt om skolor i tvåspråkiga städer om skolorna i Jakobstad och ansåg att staden orättvist gynnade utbildning för den svenskspråkiga befolkningen. Den finskspråkiga befolkningen ansågs dock inte ha en tillräcklig nationalkänsla då den finska folkskolan på en synlig skylt fortfarande kallades ”Maria folkskola” trots att den finska folkskolan verkat där i drygt tjugo år.

Huset inhyser idag (2019) ett daghem.

Donatorernas tid

När Otto Malm besökte Helsingfors bodde han hos professor Otto Donner som var gift med Ottos syster Louise som dog 1884. Historikern Julia Dahlberg har visat hur Otto Donner tack vare sitt kontaktnät blev en förmedlande länk mellan kapital och kultur. Finsk-Ugriska Sällskapet grundades 1883 på Otto Donners initiativ och han verkade också mycket aktivt för att samla in medel för sällskapet. Otto Malm var en av de konstituerande medlemmarna verksamma inom affärslivet. I ett brev som Otto Donner skrev till sonen Uno, som praktiserade på en textilfabrik men ville bli konstnär, ingår tankar som Otto Malm inte kan ha haft något att invända mot. Enligt Otto Donner var framsteg inom kultur och vetenskap beroende av det kapital som tack vare hårt arbete skapades inom näringslivet. Just den här tanken var viktig i den värld som var Otto Malms. Att eftersträva framgång i ekonomisk verksamhet var legitimt men den fick inte övergå i ett girigt samlande av pengar på hög för samlandets skull. En del av vinsten skulle användas till välgörenhet och befrämja det allmänna bästa. Det var framförallt med Otto Donner som Otto Malm diskuterade innehållet i sitt testamente.
Kända stordonatorer under Otto Malms livstid var i Finland Erik Johan Längman, Herman Frithiof Antell, Fredric von Rettig samt bröderna Ernst och Magnus Dahlström. Också i andra länder, USA inte minst, gjorde sig framgångsrika affärsmän ett namn som generösa donatorer. I Sverige hade Alfred Nobel genom sitt testamente, undertecknat ett år före hans död 1896, bestämt att huvuddelen av hans förmögenhet skulle övertas av en stiftelse och att avkastningen skulle ges som pris till sådana personer som gjort mänskligheten mest nytta. Nobel levde ogift och hans släktingar fick endast en liten del av förmögenheten i arv eftersom Nobel ansåg att de som ärvde en stor förmögenhet blev lata.
De konkreta förebilderna för att stöda kultur och vetenskap eller idka välgörenhet fanns på mycket nära håll i Otto Malms liv. Kusinen Herman Victor Höckert, som verkade som ombudsman för Finska Brandstodsbolaget, hade Otto ett ”oinskränkt förtroende” för. Höckert fungerade som hans ombudsman i Helsingfors och som nygift hade Otto försökt övertala honom att gå in som kompanjon i handelshuset. Höckert levde ogift och dog 62 år gammal år 1887. I sitt testamente donerade han huvuddelen av sin betydande förmögenhet till det nygrundade Svenska litteratursällskapet som tack vare donationen kunde komma ur en svår ekonomisk situation
Otto Malms äldre bror Petter var dövstum och kunde tala bara med svårighet. Han levde som välbärgad rentier i Jakobstad där han kallades ”herr Petter”. Han blev känd för sin stora givmildhet gentemot de fattiga i staden. Han rådgjorde oftast med sin hushållerskaoch slutsatsen skall alltid med hans egna ord ha varit: ”Man måste giva, ty Gud tycker mycket om.” Han understödde hemortens fruntimmersförening som bedrev välgörenhet och ett privat sjukhem i staden. Han hade också ett gott öga till stadens brandkår.
Kulturella aktiviteter kunde Otto Malm understöda med mindre bidrag och han hjälpte släktingar eller andra som befann sig i en svår situation. Mariaskolan i hemstaden blev tillsammans med grundplåten till bibanansom förband Jakobstad med järnvägsnätet de två donationer som Otto Malm gjorde under sin levnad som fick störst uppmärksamhet. Medan järnvägen var satsning som var bra för Malmska handelshuset och staden Jakobstads näringsliv speglar Mariaskolan hans intresse för folkbildning.

Testamentet

Den 23 november 1898, två dagar innan han dog i cancer, undertecknade Otto Malm sitt testamente. Genom testamentet donerade han tre miljoner mark till allmännyttiga ändamål. Två miljoner mark gick till en ”fond för befrämjande af högre undervisning, folkbildning, inrättningar för allmänt väl samt för forskning”. Folkbildning låg honom varmt om hjärtat. Bildning inte bara som tillägnad kunskap utan framförallt som andlig och moralisk förädling var ett centralt inslag i den idévärld han ingick i. Och ett bildat folk var ett villkor för en god framtid för Finland som nationell gemenskap. I ett samhälle på väg att industrialiseras behövdes också teoretisk och praktisk kunskap. Med ”högre undervisning” avsåg Otto Malm av allt att döma alla de olika studier som byggde på en examen från en folkskola eller ett läroverk. Det är rimligt att anta att det var svågern Otto Donner som föreslagit att fonden skulle stöda också vetenskap
Begreppen ”allmänt väl” eller ”det allmänna bästa”, som motsvaras av finskans ”yhteishyvä”, förekommer numera inte så ofta i tal och skrift. Motsatsen är egoism. Det Otto Malm ville främja var altruistiska aktiviteter, verksamhet som utförs utan tanke på egen nytta och som bidrar till att skapa bättre existensvillkor för människor i olika samhällen. I hans testamente nämns ingenstans att det som fonden skall stöda är verksamhet som begränsar sig till Finland, Österbotten eller Jakobstad med omnejd.
Men Otto Malm ihågkom sin hemstad på annat sätt i sitt testamente, närmare bestämt med en miljon mark. Av den summan skulle 700 000 mark användas för att uppföra och hålla ett kommunalt sjukhus i verksamhet för främst Jakobstadsborna men också för vårdbehövande från de omkringliggande landskommunerna. Hur resten av miljonen skulle användas var något som hans arvingar ålades att komma överens om med representanter för staden. Men inledningsvis skulle ett antal personer, bland dem Ottos hushållerska Sofie Bergudd, få en årlig summa så länge de levde. Vid ingången till år 1916 förvaltade staden Jakobstad 23 olika donationsfonder till ett värde av nästan en miljon mark. Fem av dem hade Otto A. Malm som sitt upphov och tio kan knytas till honom eller andra personer inom den Malmska släktkretsen. Störst av dem var Malmska sjukhusfonden som stod för inemot hälften av medlen
Vad fick man för tre miljoner mark år 1898? Otto A. Malm innehade aktier i Finska Ångfartygs Aktiebolaget som vid den här tiden investerade i två nya ångfartyg som byggdes på ett skotskt varv och sjösattes 1898. Systerfartygen s/s Arcturus och s/s Polaris som hade kylutrustning och därmed var utmärkta i smörexporten från Finland till England var samtidigt passagerarfartyg med tanke på de många emigranterna från Finland vid den här tiden. Deras sammanlagda värde 1899 var 2,6 miljoner mark. Om någon i vår tid skulle vilja vara lika generössom Otto Malm i sitt testamente så ger Finlands banks museums värdeomräknare, som bygger på levnadskostnadsindex, beskedet att en summa på 14 miljoner euro år 2019 motsvarar de tre miljoner mark han donerade år 1898