Otto August och Maria

övertog handelshuset och all dess verksamhet efter fadern. Den äldre brodern Petter Herman var sedan barndomen i det närmaste dövstum och kunde därmed inte utföra en sådan arbetsinsats som verksamheten hade förutsatt.

Valet av faddrar var viktigt med tanke på de förbindelser familjen ville upprätthålla. Faddrarna kunde väljas på olika sätt. Valet kunde ske både horisontellt (högre samhällsklass) och vertikalt (samma samhällsklass) alternativt intensivt (inom familjen)

eller extensivt (utanför familjen). Valet av faddrar var ett sätt att visa att man ville vara en del av lokalsamhället, skapa nätverk eller etablera långvariga förbindelser mellan familjer. Det var inte heller ovanligt att flera personer inom en familj kunde vara faddrar till flera barn i en annan familj men sällan samtidigt.

Ser man på Peter och Ulrika Charlotta Malms val av faddrar för sina barn finns alla dessa alternativa val representerade och faddrarna hörde också till olika generationer inom släkten. Alla barnen hade mellan åtta och tio faddrar utom Otto som hade tolv faddrar. Oftast valdes faddrarna inom släkterna Malm och Höckert, men också vänner till familjen stod faddrar. Bland faddrarna finns också ett antal rådmän, kaptener eller andra representanter för borgerskapet och deras hustrur, änkor eller barn

Enligt Jakobstads församlings dopbok hade Otto August följande faddrar:

Lagman Anders Söderlund (häradshövding 1805–1835 i Österbottens medledels övre domsaga)

Änkefru pastorskan Fontell (Anna Chatarina, änka efter kaplanen i Terjärv Sven Abraham Fontell, mor till stads- och distriktsläkaren i Jakobstad Carl Wilhelm Fontell)

Grosshandlanden Adolf Lindskog (gift med Anna Katarina Malm, Ottos farfars syster)

Fru Rosalie Stjerncreutz (f. Höckert, gift 1835 med Albin Stjerncreutz, löjtnant i första finska sjöekipaget, dotter till kyrkoherden Johan Höckert som döpte Otto. Johan var också Ottos morbror.)

Tullförvaltaren G. H. Kniper (Gabriel Henrik, senare tullförvaltare i Kaskö och förste revisor vid revisionskontoret vid Finlands allmänna revisionsrätt)

Änkefru borgmästarinnan Augusta Chydenius (änka efter borgmästaren Karl Chydenius i Jakobstad)

Befallningsman Jakob Sacklén (gift med Anna Amanda Amalia Lindskog, dotter till Niklas Adolf Lindskog, kusin till Pehr Malm)

Fru Sofie Kniper (gift med tullförvaltare Kniper)

Borgmästaren Gabriel Tengström (borgmästare i Jakobstad och Peter Malms goda vän)

Demoiselle Sophie Roos (dotter till handelsman Joh. Erik Roos i Jakobstad)

Studerande Edvard Höckert (Ottos morbror)

Demoiselle Anna Charlotta Böckelman (dotter till handelsman Anders Böckelman i Jakobstad).

Otto Malm fick sina första teoretiska kunskaper i bokföring och handelsvetenskap vid Wasa handelsskola, som efter Vasa brand 1852 för en tid flyttat till Jakobstad. Från hösten 1854 flyttade den då 16-årige Otto till Rostock där han under fyra år studerade vid Heinrich Schwanbecks institut. Efter utbildningen fortsatte Otto till Hull i England för att hos firman Good, Floman & C:o lära sig både kontorsarbete och engelska. Utöver detta skaffade han sig goda affärskontakter men också vänner utomlands. Otto vistades också en tid i Paris för att lära sig franska. Hösten 1858 återvände Otto hem och började arbeta inom handelshuset med olika uppgifter. Då Peter Malm år 1863 verkade i lantdagen fick Otto tillfälle att självständigt sköta handelshusets verksamhet. Med faderns tilltagande ohälsa kom mer och mer av ansvaret för handelshus, sjöfart och skeppsbyggeri att falla på Ottos axlar och efter faderns död ansvarade han ensam för hela verksamheten.

Det Malmska husets döttrar fick sin första utbildning av modern, men många av dem fortsatte i Jakobstads pedagogi, som från 1700-talets början också tog emot flickor som elever. Så finns t.ex. Maria Mattsdotter Nyman (gift med Niklas Malm) antecknad som elev 1737. I undervisningen fokuserade man på läsning, skrivning och kristendomskunskap. Denna utbildning kunde kompletteras med vistelse vid någon flickpension. Vid Alexander I besök i Jakobstad och hos Pehr Malm fick han veta att några av de Malmska döttrarna vistats vid en pension i Stockholm. Kejsaren förundrade sig över att de inte i stället sökt sig till S:t Petersburg.

Ända till Krimkrigets tid uppfattades Stockholm som Österbottens kulturella centrum. Där hade man goda förbindelser, släktingar och vänner. Man sände sina döttrar dit för att de skulle få en lämplig utbildning och kunna återvända som ”vuxna damer”. Ofta anlitades mamsell Kocks pension eller Amalia Sjögrens pension. Så fick t.ex. fröknarna Evelina Lindskog, Sofi Winstén, samt Louise och Amelie Malm sin utbildning i Stockholm.

Lärarna Ludvig Laurén och Oskar Rancken hade av generalguvernören år 1852 beviljats rätt att i Vasa grunda en fruntimmersskola. Vasa brand samma år ledde till att skolan inte kunde inleda sin verksamhet. Flera skolor i Vasa, t.ex. gymnasiet, tekniska realskolan och handelsskolan, flyttade tillsammans med respektive lärarkår till Jakobstad och fortsatte där sin verksamhet. Så gjorde också Laurén och Rancken. Här möttes lärarna av ett stort intresse för bildning bland stadens borgare. Fruntimmersskolan kunde inleda sin verksamhet här år 1853. Skolformen var främst avsedd för borgerskapets flickor. Skolan var den första i sitt slag i Österbotten, motsvarande skolor fanns från tidigare i Fredrikshamn, Viborg, Åbo, Helsingfors och Kuopio. Starten för skolan i Jakobstad blev anspråkslös med endast sju elever. Lärarna marknadsförde sin skola och 1860 hade man 31 elever. Skolan satsade på undervisning i historia, naturvetenskaper och finska utöver mera ”kvinnliga” ämnen som behövdes för den traditionella uppgiften som maka och mor. Frutimmerskolan var den första skolan för flickor i Finland som införde gymnastik. Skolan flyttade till Vasa år 1863. En del av de elever som under Jakobstadstiden gått i skolan fortsatte senare som guvernanter, lärare i allmänna skolor eller grundade egna skolor.

Personen

Otto Malm förlorade sin unga hustru i en tragisk olycka och det gav honom en livslång saknad efter henne. Hans första reaktion på dödsbudet hade varit att dra sig tillbaka från affärslivet men han kom ändå till insikt om att han kunde göra sina medmänniskor och lokalsamhället en tjänst genom att pliktskyldigt fortsätta handelshusets verksamhet. För sin omgivning framstod Otto Malm som sluten och något högdragen. Gentemot den som närmade sig i något ärende var han enligt Alarik Ahlström ”avmätt hövlig”. Också mot sina underlydande upprätthöll han distans, ställde tydliga krav på dem och accepterade inte att bli motsagd. Samtidigt var han mån om att uppträda korrekt mot sina anställda och ta hand om dem i patriarkal anda. Otto, som hade ärvt sparsamheten av sin far, klandrade brodern Petter för att han inredde sitt hem med dyra föremål inköpta i Stockholm och Helsingfors. Otto ondgjorde sig i ett brev till Otto Donner över ”detta besynnerliga slöseri”. Han såg ingen idé i att lägga pengar på ”döda improduktiva föremål”. Otto undervisade vid ett tillfälle sin bror om verkliga vänner och betonade att sådana inte kunde köpas för pengar. Otto var sparsmakad i sitt umgänge men det betyder inte att han saknade vänner som var viktiga för honom. Sina vänner och släktingar bjöd han hem till sig på sin namnsdag. I övrigt bjöds det på fest i det Malmska hemmet bara då släktingar kom på besök från Helsingfors eller Gamlakarleby. Otto Malm levde ett tillbakadraget, enkelt och regelbundet liv med frukost klockan elva och därefter förmiddagspromenad som han gärna gick i samspråk med Fritz Petterson som var disponent för stadens tobaksfabrik. Middag åt han klockan tre med öl och sherry som måltidsdrycker. Han fick sitt kvällsmål serverat halv nio och klockan elva gick han till sängs. Han ansåg att han hade lättast för att arbeta under ett par timmar från klockan nio på kvällen. En kväll i veckan tillbringade han på Sällskapsklubben i Rådhuskällaren och han gick i kyrkan varje söndag. Han var mån om att inte visa upp sig i stadsrummet som förmögen och föredrog en enkel häckkärra i stället för att använda någon av de dyra kalescherna i vagnslidret.

En man i hans position var närmast självskriven för olika förtroendeuppdrag på lokal och nationell nivå. Otto Malm blev 27 år gammal svensk och norsk vicekonsul. När Jakobstad 1875 fick sin första stadsfullmäktigeförsamling blev han vald till ordförande men kvarstod i den uppgiften bara ett år. I stadsfullmäktige satt han dock kvar resten av sitt liv och han engagerade sig i skolfrågorna i staden. Han verkade som revisor för Finlands bank under ett antal år med början 1878, och han anlitades av statsmakten som sakkunnig i olika frågor. Som tack för sina insatser beviljades han 1881 titeln kommerseråd.

Mariaskolan

Folkskolförordningen från 1866 ålade städerna att inrätta skolor så att alla barn, som inte fick undervisning hemma eller i andra skolor, skulle få den i en folkskola. Undervisning skulle ges barn mellan 8 och 14 år. Skolorna skulle vara så många att alla barn som omfattades av förordningens stadgande kunde få undervisning. Om folkskolorna inrättades enligt bestämmelserna skulle understöd ges ur allmänna statsmedel.

Tidningen Pedersöre berättar i anslutning till folkskolans 50-årsjubileum att tanken på en folkskola i Jakobstad föddes vid en utfärd till Runebergs stuga i början av år 1872. Överstelöjtnantskan Rosalie Stjerncreutz (f. Höckert) och fröken Sofie Böckelman väckte tanken till liv och pastor August Moliis som var med på utfärden förde idén vidare. Han sammankallade en kyrkostämma i april samma år och där beslöts att inrätta en folkskola. Samtidigt fick skolan sin första direktion och i den invaldes initiativtagarna Stjerncreutz, Böckelman och Moliis samt doktor Gustaf Ferdinand Borg, tullförvaltare Berndt Hugo Aminoff och konsul Otto A. Malm. Otto var alltså medlem i samma organ som sin gudmor Rosalie Stjerncreutz.

Svenska folkskolan i Jakobstad inledde sin verksamhet den 1 september 1873. Skolan omfattade i praktiken tre skolor, dvs. en lägre folkskola, en högre folkskola för flickor och en för gossar. Den verkade till en början i Stadsgården, men det här var endast en tillfällig lösning. På våren 1873 hade Otto Malm meddelat staden att han var beredd att låta bygga ett skolhus om staden anvisade en lämplig tomt. Valet föll på en tomt på Alholmsgatan i stadsdelen Skata. Skolhuset, som invigdes i september 1874, byggdes med Ekenäs seminarium som förebild och var ”det förnämligaste och största folkskolhuset inom vida nejder”. Enligt Malms önskan uppkallades skolan efter hans samma sommar tragiskt omkomna hustru Maria.

Skolhuset tillbyggdes med två flyglar 1896 eftersom elevantalet ökat så mycket att huset blivit för trångt. Småningom blev elevantalet så stort att ett nybygge blev aktuellt. Hösten 1910 flyttade den svenska folkskolan in i ett nytt skolhus på Lagmansgatan 2. Samtidigt flyttade den finska folkskolan, som inlett sin verksamhet 1904, till Maria skola. Tidningen Kokkola skrev 1925 utgående från en debatt om skolor i tvåspråkiga städer om skolorna i Jakobstad och ansåg att staden orättvist gynnade utbildning för den svenskspråkiga befolkningen. Den finskspråkiga befolkningen ansågs dock inte ha en tillräcklig nationalkänsla då den finska folkskolan på en synlig skylt fortfarande kallades ”Maria folkskola” trots att den finska folkskolan verkat där i drygt tjugo år.

Donatorernas tid

När Otto Malm besökte Helsingfors bodde han hos professor Otto Donner som var gift med Ottos syster Louise som dog 1884. Historikern Julia Dahlberg har visat hur Otto Donner tack vare sitt kontaktnät blev en förmedlande länk mellan kapital och kultur. Finsk-Ugriska Sällskapet grundades 1883 på Otto Donners initiativ och han verkade också mycket aktivt för att samla in medel för sällskapet. Otto Malm var en av de konstituerande medlemmarna verksamma inom affärslivet. I ett brev som Otto Donner skrev till sonen Uno, som praktiserade på en textilfabrik men ville bli konstnär, ingår tankar som Otto Malm inte kan ha haft något att invända mot. Enligt Otto Donner var framsteg inom kultur och vetenskap beroende av det kapital som tack vare hårt arbete skapades inom näringslivet. Just den här tanken var viktig i den värld som var Otto Malms. Att eftersträva framgång i ekonomisk verksamhet var legitimt men den fick inte övergå i ett girigt samlande av pengar på hög för samlandets skull. En del av vinsten skulle användas till välgörenhet och befrämja det allmänna bästa. Det var framförallt med Otto Donner som Otto Malm diskuterade innehållet i sitt testamente.

Kända stordonatorer under Otto Malms livstid var i Finland Erik Johan Längman, Herman Frithiof Antell, Fredric von Rettig samt bröderna Ernst och Magnus Dahlström. Också i andra länder, USA inte minst, gjorde sig framgångsrika affärsmän ett namn som generösa donatorer. I Sverige hade Alfred Nobel genom sitt testamente, undertecknat ett år före hans död 1896, bestämt att huvuddelen av hans förmögenhet skulle övertas av en stiftelse och att avkastningen skulle ges som pris till sådana personer som gjort mänskligheten mest nytta. Nobel levde ogift och hans släktingar fick endast en liten del av förmögenheten i arv eftersom Nobel ansåg att de som ärvde en stor förmögenhet blev lata.

De konkreta förebilderna för att stöda kultur och vetenskap eller idka välgörenhet fanns på mycket nära håll i Otto Malms liv. Kusinen Herman Victor Höckert, som verkade som ombudsman för Finska Brandstodsbolaget, hade Otto ett ”oinskränkt förtroende” för. Höckert fungerade som hans ombudsman i Helsingfors och som nygift hade Otto försökt övertala honom att gå in som kompanjon i handelshuset. Höckert levde ogift och dog 62 år gammal år 1887. I sitt testamente donerade han huvuddelen av sin betydande förmögenhet till det nygrundade Svenska litteratursällskapet som tack vare donationen kunde komma ur en svår ekonomisk situation.

Otto Malms äldre bror Petter var dövstum och kunde tala bara med svårighet. Han levde som välbärgad rentier i Jakobstad där han kallades ”herr Petter”. Han blev känd för sin stora givmildhet gentemot de fattiga i staden. Han rådgjorde oftast med sin hushållerskaoch slutsatsen skall alltid med hans egna ord ha varit: ”Man måste giva, ty Gud tycker mycket om.” Han understödde hemortens fruntimmersförening som bedrev välgörenhet och ett privat sjukhem i staden. Han hade också ett gott öga till stadens brandkår.

Testamentet

Den 23 november 1898, två dagar innan han dog i cancer, undertecknade Otto Malm sitt testamente. Genom testamentet donerade han tre miljoner mark till allmännyttiga ändamål. Två miljoner mark gick till en ”fond för befrämjande af högre undervisning, folkbildning, inrättningar för allmänt väl samt för forskning”. Folkbildning låg honom varmt om hjärtat. Bildning inte bara som tillägnad kunskap utan framförallt som andlig och moralisk förädling var ett centralt inslag i den idévärld han ingick i. Och ett bildat folk var ett villkor för en god framtid för Finland som nationell gemenskap. I ett samhälle på väg att industrialiseras behövdes också teoretisk och praktisk kunskap. Med ”högre undervisning” avsåg Otto Malm av allt att döma alla de olika studier som byggde på en examen från en folkskola eller ett läroverk. Det är rimligt att anta att det var svågern Otto Donner som föreslagit att fonden skulle stöda också vetenskap.

Begreppen ”allmänt väl” eller ”det allmänna bästa”, som motsvaras av finskans ”yhteishyvä”, förekommer numera inte så ofta i tal och skrift. Motsatsen är egoism. Det Otto Malm ville främja var altruistiska aktiviteter, verksamhet som utförs utan tanke på egen nytta och som bidrar till att skapa bättre existensvillkor för människor i olika samhällen. I hans testamente nämns ingenstans att det som fonden skall stöda är verksamhet som begränsar sig till Finland, Österbotten eller Jakobstad med omnejd.

Men Otto Malm ihågkom sin hemstad på annat sätt i sitt testamente, närmare bestämt med en miljon mark. Av den summan skulle 700 000 mark användas för att uppföra och hålla ett kommunalt sjukhus i verksamhet för främst Jakobstadsborna men också för vårdbehövande från de omkringliggande landskommunerna. Hur resten av miljonen skulle användas var något som hans arvingar ålades att komma överens om med representanter för staden. Men inledningsvis skulle ett antal personer, bland dem Ottos hushållerska Sofie Bergudd, få en årlig summa så länge de levde. Vid ingången till år 1916 förvaltade staden Jakobstad 23 olika donationsfonder till ett värde av nästan en miljon mark. Fem av dem hade Otto A. Malm som sitt upphov och tio kan knytas till honom eller andra personer inom den Malmska släktkretsen. Störst av dem var Malmska sjukhusfonden som stod för inemot hälften av medlen.

Käll- och litteraturförteckning

Otyckta källor

Ehnvall, Jan, opublicerad släktutredning om släkten Malm.

Jakobstads församling, dopbok 1838.

Tidningar

Björneborg, Finland, Finlands Allmänna Tidning, Hufvudstadsbladet, Jakobstads tidning, Kokkola, Pedersöre.

Litteratur

Ahlström, Alarik, Otto A. Malm, Bidrag till en karaktärsteckning, Jakobstad 1943.

Ahlström, Alarik, Jakobstads järnväg blir 70 år, Jakobstad 1956.

Björkman, Hjalmar, Bidrag till Jakobstads historia IV. Jakobstads handel, sjöfart och handlande 1809–1875, Rörelsens storhetstid, Jakobstad 1924.

Dahlberg, Julia, ”När det lokala blev nationellt – Otto Donners österbottniska nätverk i Helsingfors”, Erik Engberg & Kristina Ahmas (red.), Borgarliv i Österbotten 1800. Bildningens nätverk,Karleby 2018, s. 219–233.

Dahlberg, Julia & Joachim Mickwitz, Havet, handeln och nationen. Släkten Donner i Finland 1690–1945, Helsingfors 2014.

Finne, Bo, Donatorernas bok. Människorna bakom fonderna i Svenska litteratursällskapet i Finland,Helsingfors 2010.

Hoffman, Kai, ”Kommunal ekonomi och näringsverksamhet”, Jakobstads historia IV, Jakobstad 2002, s. 209–479.

Kaukiainen, Yrjö, Ulos maailmaan! Suomalaisen merenkulun historia, Helsinki 2008.

Kontturi, Saara-Maija & Jari Eilola, ”Varhaiset piirilääkärit kummeina. Mikrohostoriallinen näkökula”, Genos4/2014 s. 226–239.

Lindroos, Frejvid, Jakobstads kreditområde i mitten av 1800-talet, avhandling pro gradu i nordisk historia, Humanistiska fakulteten vid Åbo Akademi 1983.

Louhelainen, Mona, ”Navigationsskolan i Vasa 1813–1918”, Vasa och havet. Glimtar ur livet i staden 1880–1960,Vasa 2015, s. 63–67.

Mannil, Ragnar, ”Till medmänniskors gagn och samhällets förkovran”. Stiftelsen Kommerserådet Otto A. Malms donationsfond 1898–1998, Helsingfors 1998.

Nikula, Oscar, Malmska handelshuset i Jakobstad, Helsingfors 1948.

Ojala, Jari, Tehokasta liiketoimintaa Pohjanmaan pikkukaupungeissa. Purjemerenkulun kannattavuus ja tuottavuus 1700–1800-luvuilla, Helsinki 1999.

Sundqvist, Carola, ”Fruntimmersskolor och guvernanter – högre utbildning för borgarflickor”, Erik Engberg & Kristina Ahmas (red.), Borgarliv i Österbotten 1800, Bildningens nätverk, Karleby 2018, s. 131–157.

Suomen kansallisbiografia6 s. 445–446 (om släkter med namnet Malm), s. 452–453 (Maria Malm), s. 456 (Pehr Malm), Helsinki 2005.

Söderhjelm, Alma, Jakobstads histoia III, Jakobstad 1914.