PETER MALM JR

Affärsförbindelser byggde på tillit som kunde leda över i vänskap. Firman Daniel Sutthoff & C:o i Stockholm hade 1822 beviljat affärsvännen Pehr Malm en kredit som han inte förmådde sköta. Eftersom också räntorna lämnats obetalda tog firman kontakt med sonen Peter Malm jr som i ett svarsbrev framhöll hur hans far med framgång arbetade på att eliminera följderna av de ”många och stora olyckor” som drabbat honom. Peter, som redan tidigare hjälpt sin far ekonomiskt, sände pengar som avbetalning på skulden men vägrade att gå i borgen för honom när firma Sutthoff föreslog att han skulle göra det. Konkursen kunde trots allt inte undvikas. Pehr Malm dog i början av år 1827. Barnen lyckades ur faderns konkursbo få ut en del av sitt arv efter sin mor. Sonen Peter köpte 1827 fädernegården på offentlig auktion.

Peter Malm föredrog att bygga fartyg i egen regi, en strategi som blev allt vanligare under hans tid. God lönsamhet inom sjöfarten gjorde att det här var möjligt och möjligheterna att minska riskerna genom att försäkra fartyg och last blev samtidigt bättre. Finlands första sjöassuransförening bildades 1850. Sjökrigen var färre än förr och haverierna blev sällsyntare. Att riskerna blev mindre betydde självfallet inte att de försvunnit helt. Av de 22 fartyg som ingick i den Malmska flottan 1840–1853 såldes hälften medan så många som 8 förliste. Med 12 fartyg av stadens 23 i slutet av år 1840 var Malm den främste redaren i Jakobstad, och i Finland. De andra storredarna fanns i Brahestad, Vasa, Åbo och Viborg. Trots att inget av fartygen kapades drabbades Malmska handelshuset på olika sätt av Krimkriget, bl.a. genom uteblivna frakter och fartyg som måste säljas billigt i olika hamnar. Den fartygskapacitet som försvann ersattes genom nybyggt tonnage under efterkrigsåren. Fartygen byggdes på Karlholmens varv i Jakobstad. Varvet, som Malmska handelshuset var delägare i, lades ned på 1890-talet.
En kommersiell aktör på en global arena var beroende av ombud; skeppsmäklare som såg till att hamnbesöken löpte smidigt och hjälpte till med att avtala om följande frakt för fartyget, kommissionärer som mot ersättning tog ansvar för att det gods som var handelshusets blev sålt till ett gott pris, handelshus som vid behov beviljade krediter, bankirer som kunde sköta om penningtransaktioner och personer som tillhandahöll nödvändig information om prisläget eller krigsrisken. Allt byggde på tillit och därför var nätverkande och långvariga relationer att föredra. Handelshuset Malm upprätthöll ett nät av agenter i huvudsak kring Öster- och Nordsjön, vid Medelhavet och Svarta havet.
Handelshusets kaptener befann sig i en nyckelposition. De måste särskilt fram till dess att orten där skeppsredaren vistades fick telegrafförbindelser lämnas fria händer att avgöra också stora frågor såsom nästa frakt. En klok skeppare iakttog enligt Peter Malm bäst ”ställningar och förhållanden på ort och ställe”. I nästan varje skriftlig instruktion framhöll Malm hur han litade på kaptenens ”omtanke och försiktiga navigering”. I många fall kunde den kapten som seglade för ett österbottniskt handelshus vara handelsmannens bror, svåger eller på annat sätt vara knuten med nära familjeband till sin arbetsgivare. Så var t.ex. tre av Peter Malms bröder kaptener medan en av dem verkade som handelsagent utomlands. Många av kaptenerna kände utländska förhållanden bättre än handelshusens ansvariga. Kaptenerna var ofta språkkunniga och hade under sina resor skaffat sig mångsidiga kontakter med andra handelshus och agenter. Petter Gustaf Idman som seglade för handelshuset Malm förde befäl ombord på barkskeppet Herculessom 1845–1847 blev det första finländska fartyget som gjorde en världsomsegling. Han hade skapat så goda kontakter till brittiska, holländska och franska mäklare att han kunde hjälpa andra av handelshusets kaptener att skaffa fartygslaster. Idman var också fadder åt Peter Malms dotter Hilda Rosina Lovisa. Kapten Petter Gustaf Böckelman hade goda kontakter till agenter och handelsmän i Hamburg. Han kunde vid behov också sköta handelshusets kontor då Peter Malm var på resor. För skeppsredarna var pålitliga och skickliga kaptener alltså ett måste. Kaptenernas kontakter innebar också att kunskap som bidrog till att effektivera sjöfarten spreds

Fartyg på alla hav

Peter Malm gick från första början in för fraktfart som handelshusets främsta aktivitet. Malmska handelshusets fartyg plöjde under hans ledning snart sagt alla världshav mellan hamnar på olika kontinenter och lastade med utöver de stora bulkvarorna stenkol, trävaror eller spannmål (år 1838 anlöpte briggen Charlottehamnen i Odessa som det första av många fartyg i den Malmska flottan) kolonialvaror såsom kaffe, salpeter och guano samt mycket annat (styckegods). En del emigranter korsade också Altanten på Malmska kölar. Barkskeppet Alcyon gick av stapeln 1858 med ett namn hämtat ur den grekiska mytologin och med Peter Malms son Otto som dopförrättare. Skeppet lämnade på sin jungfrutur hemhamnen Jakobstad lastat med tjära och sågat virke och seglade till Marseille. Här lyckades kaptenen Anders Johan Nyman förhandla sig till en frakt av bomull från Smyrna till New York. Skeppet tvingades vänta inte mindre än 45 dagar på lämplig vind för att ta sig ut ur Medelhavet genom Gibraltar sund. Resan över Atlanten tog 102 dagar. I New York lastades fartyget med pipstäv(er), som används för att tillverka trätunnor, med destination Cette (nuv. Sète) vid den franska Medelhavskusten. Härifrån gick Alcyon till Marseille där man lastade styckegods för en seglats till Liverpool. Med ny last ombord bestående av salt och bomull seglade fartyget vidare mot Kronstadt och sedan hem i barlast till Jakobstad. Resan tog inalles två år. Alcyon gick under i samma höststorm 1861 på Nordsjön som den Malmska fregatten Peter Herman. Besättningen som kunde räddas bärgade en del av fartyget och lasten som såldes för 334 pund. Det skall jämföras med att fartyg och last, som bägge var oförsäkrade, värderades till minst 5 000 pund. Peter Malm menade därför om affären ”att vi gå som sparven från axet”, alltså med synnerligen magert resultat. Som ung redare försäkrade han ofta sina fartyg men i och med att hans förmögenhet växte och handelshusets fartyg ökade i antal blev han allt mer benägen att ta risken att något av dem gick förlorat utan att vara försäkrat.

Barken Rapid

Från tjära till sågat virke

Handelshuset Peter Malm jr:s verksamhet ger prov på både kontinuitet och förnyelse. Peter Malm exporterade tjära och trävaror, importerade salt och spannmål samt sålde fartyg men ägnade sig inte åt detaljhandel utan hyrde ut den byggnad där hans far haft sin krambod. Under åren efter Krimkriget slutade han att handla med salt. Tjärexporten minskade så småningom i betydelse samtidigt som trävarorna blev en allt viktigare utförselprodukt från Jakobstad. Peter Malm etablerade sig också inom träindustrin, var delägare i Inhajoki och Keppo sågverk och lät uppföra en ångsåg, den andra i sitt slag i Finland, som 1860 togs i bruk på Stockholmen utanför Jakobstad. Han ville få en mer förädlad produkt att sälja utomlands än de ojämnt sågade plankor som regionens bönder producerade. Sågen i Inhajoki låg långt inne i landet och den färdiga sågvaran måste flottas till Jakobstad, vilket gjorde att kvaliteten blev lidande. Från Keppo såg ut till kusten var vägen kortare, vilket gjorde att det sågade virket kunde forslas landvägen, och från och med år 1887 kunde sågens produkter transporteras från Jeppo station med tåg till hamnen i Jakobstad. Keppo såg brann ned år 1893 och återuppbyggdes inte.
Peter Malm verkade sedan han fått flyt i sina affärer också som finansman och bankir. En del av sitt kapital lät han förvaltas av handelshus som han gjorde affärer med och litade på. Han investerade i obligationer och placerade en del av handelshusets medel i banker utomlands. Han lånade också ut pengar utomlands och till ett antal industriföretag i ett Finland där kreditbehovet var stort och kom också på det sättet att bidra till Finlands industrialisering. Han var när han dog år 1868 en av de rikaste i landet.

Bondehandeln

Peter Malm kallade i ett sammanhang bönder ett ”bedrägligt pack”, men han var i likhet med sina förfäder som handelsman starkt beroende av täta förbindelser med dem. De var lika beroende av sin handelsman som knöt dem till världsekonomin och den livsviktiga relationen mellan ett bondehushåll och ett handelshus varade från en generation till en annan. Jakobstads kommersiella uppland sträckte sig långt in i landet, ända till Etseri, Lehtimäki och Soini socknar. Bönderna inom det här stora området levererade framförallt tjära men också plankor och pottaska som de bytte mot salt, spannmål, fisk, järn, tobak eller brännvin. Två gäldböcker som täcker åren 1827–1834 och som redovisar handeln med sammanlagt 272 bönder visar att Malmska handelshuset handlade med framförallt bönderna i den finskspråkiga bortre delen av stadens uppland. Av bönderna i gäldboken bodde 49 i Lappajärvi, 46 i Evijärvi, 42 i Vindala och 32 i Soini.
Bönderna stod i skuld till sin borgare som tog väl emot dem i staden, bjöd på mat och dryck och såg till att de fick tak över huvudet när de framförallt om vintern med häst och släde anlände med sin tjära till de Malmska magasinen. Bland husen på Malmska gården fanns en bondstuga och Pehr Malm hade också en ”bondsal”. Malmarna kom ihåg sina bönder med gåvor såsom en mössa eller en näsduk. Om handelshuset kunde avyttra tjäran till ett bättre pris än förväntat hände det sig att bönderna i efterskott fick en tilläggsbetalning. Handelshuset hjälpte sina bönder med ett förskott då de skatter som krävdes in i pengar skulle betalas. Goda skördeår köpte Peter Malm upp spannmål i Österbotten för export. När missväxten slog till i Österbotten eller någon annanstans i Finland lät han omvänt ett av sina fartyg segla hem spannmål. Böndernas beroende av sin handelsman blev särskilt uppenbart under missväxtår. År 1834 kunde Peter Malm exportera över 7 700 tunnor tjära som var en ovanligt stor mängd. Att bönderna hämtat så mycket tjära till de Malmska magasinen berodde på missväxten två år tidigare som tvingat dem att köpa spannmål på kredit. Ett överutbud av tjära betydde fallande priser. Missväxten 1862 gjorde att tjärexporten från Jakobstad följande år kom att bli större än någonsin, sammanlagt drygt 27 500 tunnor. Men medan en tunna tjära ännu i september 1862 hade gett bonden drygt nio rubel fick han bara fem följande vår. När den internationella handeln med tjära under de följande decennierna långsamt krympte och Malmska handelshuset började framställa sågade varor i egen regi upplöstes de gamla banden mellan gäldbönder och handelshus.